Vi har inga husdjur, vi tycker inte att vi har tid. Men eftersom vi bor som vi gör, granne med skogen, så har vi ett helt gäng "utedjur", som brukar besöka oss.
H kan sitta jättelänge i fönstret och titta på igelkotten som går omkring på gräsmattan och letar mat.
Han lägger kottar i små högar till ekorrarna och skrattar förtjust när rådjuren står och mumsar fallfrukt. Vi har väl blivit rätt vana vid dem, och ser fram emot att få besök.
Men i morse när pappamucklan tittade ut genom fönstret låg herr (eller kanske fru, det är lite svårt att veta) igelkott död på gräsmattan, helt platt. Det såg ut som att han hade blivit överkörd, och sedan släpad en bit, förmodligen av räven som brukar gå genom trädgården.
Hur gamla ska barn vara för att förstå?
Vi valde att inte säga något, utan pappamucklan smög ut och lyfte in Herr Igelkott i skogen istället.
Det låter nog fånigt, men jag kommer faktiskt sakna honom, det finns något rofyllt med att ha trädgården full av djur.
Att bryta mot normen - varför är det så provocerande?
1 vecka sedan
2 kommentarer:
Igelkottar är mysiga och jag förstår att ni blev lite ledsna då den var död! Det kommer kanske en ny om ni har tur?
Det gör det säkert. De senaste tre åren har vi haft ett par med ungar, så det finns ju en hel del häromkring.
Skicka en kommentar